Author: Någon

Oj vad tiden går

Tiden går otroligt fort och jag har helt glömt bort att skriva något på väldigt länge. Sist jag skrev var det om Tomas Di Leva, och det var i början av Maj. Jag har varit bortrest med jobbet ganska mycket, först i Tyskland och sedan i Belgien. Otroligt tråkigt och inget alls att berätta. Så jag struntar i att skriva något om det. Jag tror inte jag kommer skriva så mycket om jobb överhuvudtaget, det är inte något jag gillar att tänka på i onödan.

Idag är det Juni helt plötsligt. Det var inte länge sedan det var påsk känns det som. Och nu är det snart midsommar. Råkar man blinka så är det kanske dags för julklappar, och sommaren är helt väck. Hade jag vaknat till snö och Decembermörker nu hade inga julklappar i världen kunnat lindra min ångest. Jag behöver ljuset nu, det känner jag tydligt. Jag måste bara se till att hålla jobbet på en rimlig nivå så jag hinner med att se solen och ljuset tillräckligt mycket.

När nyfikenheten tar över

Efter att jag skrivit om Di Leva kunde jag inte släppa tanken på honom, och för första gången gjorde jag ett par sökningar på Google för att se vad som fanns att hitta. Jag kan förtydliga att det var min första sökning om Di Leva, Google som företeelse har jag provat tidigare.

Nu måste jag ju säga att jag blev lite besviken, efter det första jag hittade var en artikel om en påstådd misshandel av en flickvän. Eftersom jag inte alls känner Tomas är min åsikt oviktig, men att en särkklädd mänsklig (?) kärleksmums skulle spöa sin flickvän tror jag inte på. Eftersom jag inte kan hålla mig läser jag vidare i ämnet och hittar den här artikeln där flickvännen berättar om dettas förhållande.

Tack och lov så kom jag snabbt på att det finns en anledning till att jag inte har gjort dessa sökningar tidigare – Jag bryr mig ju faktiskt inte alls. Inte det minsta.

Men jag kan konstatera att Tomas Di Leva är MYCKET roligare att tänka på än att läsa om. Och med det konstaterandet förstår jag ju att detta inlägget måste ta slut.

1200px-sweden_road_sign_b2-svg

Jag återkommer antagligen i frågan, men då helt utan fakta. Fakta har den irriterande egenskapen att den ofta förstör tankebanor och teorier. Bu för fakta!

Tomas Di Leva- Var är han nu?

Någon jag tänker på med jämna mellanrum är Tomas Di Leva. Inte för att jag har gillat hans musik så värst mycket, utan för att han är en så fabulöst galen och underbart annorlunda människa(?).

di-leva-600x900Jag gillar annorlunda! Jag tycker det bidrar till en äkta mångfald, en som inte bara handlar om hudfärg (vem bryr sig) och religion (skrota allt!). Det är ett av skälen till att jag tänker på Di Leva då och då, han är mångfald personifierat. Han ser ut som en blandning mellan en Iranier, en Svensk och en gråsparv med släktdrag från Azteker och Inuiter. Jag ser ingen brittisk gen, men så är munnen stängd på bilden också. Hans religion då? Utan att veta allt för mycket så tänker jag mig att även den är en korsning av allt möjligt – hans egna tolkning av alltet. Var jag tvungen att tro på det eller en traditionell religion – då vinner Di Levas modell alla dar i veckan.

Så jag undrar ibland (utan att någonsin kolla upp det) var han har tagit vägen, vad han gör nu. Att han nu har ett vanligt jobb – på bank eller ett storföretag – det håller jag för orimligt. Men gör han musik? Annan konst? Eller något annat spännande, Di Leva-aktigt. Han är en av få människor som jag helt bytt åsikt om. Han och Dogge Doggelito (innan hans nya jag, då byttes det igen) är väl de två kändisar jag haft åsikt om och bytt. Nu har jag sällan åsikter om kändisar, och de åsikter jag har är oftast av samma slag: “Hoppsan vilken fåne, det var värst vad stajlad man kan vara”. Men ibland ändrar man sig.

Jag hoppas i alla fall att vi snart får höra ny musik av Di Leva, även om jag antagligen byter kanal efter halva låten. Men min smak är inget som Tomas skall ta med i beräkningen, det han gör verkar vara äkta på något sätt. Det gillar jag – Äkta och annorlunda.

En sen kväll i vitt

Usch och fy säger jag! Hur kan det vara mitten (nästan) av Maj och ligga ett lager av snö på marken? Helt ofattbart, och jag skyller ALLT på Al Gore. Det var han som började prata om klimatförändringarna, och nu är de här – och bråkar med min vår, med MIN vår. Orättvist och jag känner att världen, Al och hela universum har tappat fokus – jag är inte längre centrum, allt kretsar inte längre kring mig. Så det kan bli.

Trots min nyfunna insikt om min icke-centrala roll i detta skämt till kosmos tänker jag fortsätta att låtsas som om jag har en röst, något att säga till om. Hur det skall hanteras i praktiken, det är i skrivande stund oklart. Men jag anser att även i större frågor, frågor av kosmisk art, borde demokrati råda. Om jag, och många med mig, vill ha vår – då ser jag ingen anledning till att något annat skall ske. När jag nu skriver detta, då ser jag ut genom fönstret och upptäcker till mitt förtret att inget hänt, inget har ändrats alls. Kanske krävs det att man publicerar sina krav, lite som det obligatoriska brevet till tomten. Visst, han kan omöjligen LÄSA allas, men man måste ju skicka det ändå. Så kanske det är här också. Jag håller tummarna, och trycker på knappen. Töa!

Leva på hoppet

Att leva på hoppet, det är något man är nödgad till just nu. Våren borde varit här för länge sedan, men än är det kallt och vinterlikt. Det driver mig till vansinne, jag är i stort behov att sommar och sol. Jag kan inte leva på det här sättet!

Jag måste se till att på något vi bosätta mig utomlands ett par månader om året, men det är inte helt enkelt med jobb och familj. Pendla från Spanien hade fungerat OM man hade varit rik som ett troll. Tyvärr så är jag inte det, och inget verkar tyda på förändring i den frågan. Så jag har nog inget annat val än att leva så här, i Sverige och kylan. Skall man verkligen leva så, är det tänkt att NÅGON skall leva på det sättet? Tveksamt!

es1015_2_53

Så hur skall jag ordna det här, hur skall jag ridna så att jag kan leva utomlands halva året? Vad skall familjen säga, är de beredda att vara utan mig stora delar av året. Är jag beredd att leva utan dem, det är minst lika tveksamt.

Kan vi inte flytta dit och leva tillsammans i Spanien? Jo, det hade varit fantastiskt men alla vill inte. Och måste jag välja mellan att bo i Spanien med sol, eller att leva med min familj i Sverige och kyla: Då väljer jag att leva här, i Sverige med min familj. Ett enkelt val ändå.

Inte det bästa av våren direkt

Dagen kan inte beskyllas för att bjuda på det bästa av våren, tvärtom är det verkligen den värsta av vårar vi har nu känns det som. Var är värmen? Var är solen? Det hänger förstås ihop, men jag saknar dem båda. Det var inte så länge sedan jag kände hopp om sommar, men dagar som detta gör att sinnet går i ide igen. Fy bubblan vad tråkigt.

6315439287573099_6241_custom_item

Jag läste att det fina vädret skulle komma tillbaka till helgen, men tyvärr utan medföljande värme. Det ena utan det andra, det räcker helt enkelt inte till. Jag vill ha BÅDE värme OCH sol. Jag vill ha, jag vill HA!

Snart är det sommar, och jag har ingen vibe alls. Det spelar ingen roll att almanackan visar vad den visar, det känns som Februari. Grr, arga och blä!

Som ni märker är jag inte på bästa humör alls, så jag kanske borde sluta skriva. Det kanske är bäst så ändå. Men innan jag slutar vill jag ändå säga att jag hoppas på att solen visar sig i helgen även om det inte är varmt. Hellre det än som idag.

En annan restaurang idag

Det kommer inte bli min nya, bästa restaurang idag. Idag är det inte jag som bestämmer, utan det är “resten”. Så jag förutspår redans att vi äter Kinabuffé, och att jag kommer vara mätt och belåten efter det. Bara för att jag har hittat ännu en favorit, betyder inte det att jag tappat mina gamla. Så om det inte var tydligt är kinamat också en favorit hos mig.

Jag älskar allt med sötsur sås, och jag älskar stekt ris. Så en buffé är precis rätt för mig, det är baserna i de flesta kinabufféer. Jag äter alltid för mycket och sitter sedan och småsvettas på eftermiddagen. Värst var när jag satte i mig dubbla portioner av ngn stark maträtt, då både svettades och småfes jag hela eftermiddagen. Då passar ett öppet kontorslandskap inte alls bra, ett kontor hade varit mer diskret.

Nu börjar folk titta på mig konstigt, kanske har jag redan börjat fisa? Det hade varit förargligt och nästan lite genant. Men i sanningens namn är det nog för att jag ser så fokuserad ut som de tittar. Det är inte så vanligt att jag jobbar så här aktivt, och ironin över att det är bloggande är tydlig.

Hungrig, hungrig nu. Heja lunchen, nu kör vi. Men det är mer än en timme tills dess, fy vad jobbigt.